Caroline

Tankarna har länge vandrat runt i mitt huvud, eller mer etsats sej fast, det verkar som att det ligger där och vill växa sej till en jättestor tumör?!

Om jag bara kunde ta kniven och skära bort den själv, skulle då alla mina tankar raderas?

I mångas ögon e jag tjejen som alltid har misslyckats -

om jag jämför mej med andra?!

Insåg igår när jag låg på badrumsgolvet och grät som ett litet barn!

att varje dag ge sej själv en styrkekram, att försöka göra dagen till det bästa. Mina barn ska ju inte behöva lida för jag inte går på duracell batterier?

Att gråta har blivit en del av min vardag - att barnen ska behöva se sin mamma lessen jämt är ju inget vidare bra. Det e ju för deras skulle som jag göra alla mina dagliga sysslor.

Det är ju för dom jag lever, utan dom skulle jag inte existera.

Kanske en sak jag lyckats med, mina barn?!

Om du träffar någon vän eller bekant hon/han frågar hur e det? allt bra med dej? Av ren hänsyn säger du "jo allt e bara bra med mej"... har jag fel? ocjh det e ju givetvis vad den som frågar förväntar sej som svar?!

MEN....tänk om du svarat....äh fy fan allt e skit, jag mår verkligen inte bra? tänk om du bryter ihop fullkolligt där ? hur hade hon/han reagerat då? hade han tänkte att det kunde bli en sån förödande konsekvens? förmodligen inte..... vi människor vill va alla till lags, av ren hänsyn och för att v inte vill tynga ner nån annan med våra egna "bekymmer" säger vi att vi mår bra, även fast vi inte gör det....

Att blotta min själ, är som att stå naken på torget och sälja jordgubbar....

Vem är jag? Hur vill andra att jag ska va?

Har alla samma syn?